Rasen har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark, men har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön. Den har i århundraden varit gårdshund och jagat råttor, vaktat för främlingar, hållit räven borta från hönsgården, följt med på jakt, hämtat korna till mjölkning och varit sällskap åt familjen. Den fick pga. av sin nätta storlek många gånger finnas med bredvid i soffan, sängen eller på kuskbocken. Rasen räknas som Sveriges och Danmarks riktigt gamla hundraser, och är att betrakta som en genuin lantras. Den har alltså inte varit föremål för utpräglad exteriör förädlingsavel. Med begreppet "lantras" menas alltså att: rasen är gammal, anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad av intensiv förädlingsavel, eller inkorsning av främmande raser. Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, en bit levande Dansk och Svensk historia (i Sverige även Gotlandstövaren). Förr kallades rasen för skåneterrier, den gamle Dansk foxterrier, eller skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund skrabba och musehund. Rasen är ingen terrier utan snarare en pincher, den har inte det beryktade terriertemperamentet.

De många avbildningar gårdshundar på tavlor och foton från 1800-talet och tidigt 1900-tal vittnar om rasens popularitet under denna period. Redan på målningar från 1400-talet förekommer hundar som liknar dagens gårdshundar. Gårdshunden är utpräglad trogen sina närmaste och avgudar sin familj. Till barnen kommer en fin, liten och glad lekkamrat som alltid kommer att vara i dess närhet. Förr i tiden berättas det om gårdshundar som följde med barnen till skolan, troget väntande hela dagen utanför tills skoldagens slut och då eskorterade barnen hem. Denna muntra egenskap blev också utnyttjad på cirkus där man ofta såg den som clownens medspelare.

Dansk/Svensk gårdshund älskar att hela hela tiden "vara med", på promenaden, utflykten eller i motionsslingan. Den är en riktig kelgris som gärna kryper upp i knät och ligger nära intill i soffan. Hellre ligger den och värmer sig i solen, än i kalla skuggan. Den älskar också att krypa ner under täcket och fungerar gärna som din kroppsvärmare hela natten igenom. Man bör alltså tycka om att ha kroppskontakt med sin hund för att komma väl överens med en gårdshund. Även i stallet känner den sig hemma och följer gärna med häst och ryttare på långa turer. Många förvånas över rasens otroliga balanssinne, vilken gör den mycket lämplig som "besättningsman" på familjebåten. Allt fler tävlar agility och flyball, gårdshunden kan hoppa väldigt högt och har lätt för att lära sig konster. Rasen är pga. sin otroliga lättlärdhet och arbetsvilja också användbar i lydnads/brukstävlingsammanhang (spår & sök). Rasen har en välutvecklad jaktinstinkt och ett mycket bra luktsinne och är en eminent råttjägare. Dess alerthet har uppmärksammats av bl.a. vaktbolag. Den alarmerar omedelbart om något ovanligt är på gång och gör väktaren observant.

Vid svenska rasklubbens årsmöte 2000 bestämdes att statistik över hanhundsanvändning vad gällde hanar som använts mer än fem ggr skulle tas fram och publiceras. I den statistiken redovisas 25 hanhundar där avelsrekordet då innehölls av Keans Kim: far till 32 kullar! (100 valpar med 17 olika tikar) tätt följd av Ben: far till 29 kullar (102 valpar med 15 olika tikar). De flesta uppfödare är idag medvetna om de risker denna avel kan ha inneburit och gör alltid en noggrann inavelsberäkning och gör vad de kan för att undvika att negativa egenskaper eller defekter nedärvs.

[Informationen är hämtad från Abbes sida]