|

 Rasen
har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark,
men har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön.
Den har i århundraden varit gårdshund och jagat råttor,
vaktat för främlingar, hållit räven borta från hönsgården,
följt med på jakt, hämtat korna till mjölkning och
varit sällskap åt familjen. Den fick pga. av sin nätta
storlek många gånger finnas med bredvid i soffan, sängen
eller på kuskbocken. Rasen räknas som Sveriges och
Danmarks riktigt gamla hundraser, och är att betrakta
som en genuin lantras. Den har alltså inte varit föremål
för utpräglad exteriör förädlingsavel. Med
begreppet "lantras" menas alltså att: rasen
är gammal, anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad
av intensiv förädlingsavel, eller inkorsning av främmande
raser. Därmed är också gårdshunden ett
kulturarv, en bit levande Dansk och Svensk historia (i
Sverige även Gotlandstövaren). Förr kallades rasen
för skåneterrier, den gamle Dansk foxterrier, eller
skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund
skrabba och musehund. Rasen är ingen terrier utan
snarare en pincher, den har inte det beryktade
terriertemperamentet.
De
många avbildningar gårdshundar på tavlor och foton från
1800-talet och tidigt 1900-tal vittnar om rasens popularitet
under denna period. Redan på målningar från 1400-talet förekommer
hundar som liknar dagens gårdshundar. Gårdshunden är utpräglad
trogen sina närmaste och avgudar sin familj. Till barnen
kommer en fin, liten och glad lekkamrat som alltid kommer att
vara i dess närhet. Förr i tiden berättas det om gårdshundar
som följde med barnen till skolan, troget väntande hela
dagen utanför tills skoldagens slut och då eskorterade
barnen hem. Denna muntra egenskap blev också utnyttjad på
cirkus där man ofta såg den som clownens medspelare.
Dansk/Svensk
gårdshund älskar att hela hela tiden "vara med",
på promenaden, utflykten eller i motionsslingan. Den är en
riktig kelgris som gärna kryper upp i knät och ligger nära
intill i soffan. Hellre ligger den och värmer sig i solen, än i
kalla skuggan. Den älskar också att krypa ner under täcket
och fungerar gärna som din kroppsvärmare hela natten
igenom. Man bör alltså tycka om att ha kroppskontakt med
sin hund för att komma väl överens med en gårdshund. Även
i stallet känner den sig hemma och följer gärna med häst
och ryttare på långa turer. Många förvånas över rasens
otroliga balanssinne, vilken gör den mycket lämplig som
"besättningsman" på familjebåten. Allt fler tävlar
agility och flyball, gårdshunden kan hoppa väldigt högt
och har lätt för att lära sig konster. Rasen är pga.
sin otroliga lättlärdhet och arbetsvilja också användbar
i lydnads/brukstävlingsammanhang (spår & sök). Rasen
har en välutvecklad jaktinstinkt och ett mycket bra
luktsinne och är en eminent råttjägare. Dess alerthet har
uppmärksammats av bl.a. vaktbolag. Den alarmerar omedelbart
om något ovanligt är på gång och gör väktaren
observant.
Rasens
karaktär att vara hemma runt gården omsätts även i
modernt boende så normalt stannar en gårdshund hemma runt
villan och familjen. Gårdshundar kan samlas i stora grupper
och umgås med varandra utan vare sig skällande eller
slagsmål. Den släthåriga pälsen är lättskött, men ett
par gånger om året hårar den ordentligt, annars inskränker
sig skötseln till öron, tänder & klor. Rasen är
exteriört senutvecklad och kan växa i upp till 4 år. Små
tikar kan väga 5-7 kg och kraftigt byggda hanhundar 12-14
kg.
Den
dansk-svenska gårdshunden är som etablerad ras inom Svenska
Kennelkubben tämligen ny. De första hundarna registrerades
under detta rasnamn så sent som 1986 då en rasmönstring
hölls i Malmö. Till denna var 109 hundar anmälda, ungefär
en tredjedel av dessa var sedan tidigare registrerade som
Skånsk Terrier i Svenska Hundklubben. När rasklubben
för Dansk-svensk gårdshund bildades i Danmark hade Gytte
Weiss redan 1979 i en artikel i Dansk Kennelklubbs tidning
berättat om den lille fläckiga råttehunden som fanns på
så många bondgårdar men ej var en erkänd ras. Det hände
sedan ingenting förrän 1985 då artikeln publicerades igen
och nu med en efterlysning. Var är de sista små fläckiga
gårdshundarna? Nu kom en reaktion, över 300 hundar anmäldes
till Gytte Weiss och 1987 hölls den första mönstringen.
Avel på en numerärt liten ras är alltid en känslig
verksamhet.
Vid
svenska rasklubbens årsmöte 2000 bestämdes att
statistik över hanhundsanvändning vad gällde hanar
som använts mer än fem ggr skulle tas fram och
publiceras. I den statistiken redovisas 25 hanhundar
där avelsrekordet då innehölls av Keans Kim: far till
32 kullar! (100 valpar med 17 olika tikar) tätt följd
av Ben: far till 29 kullar (102 valpar med 15 olika
tikar). De flesta uppfödare är idag medvetna om de
risker denna avel kan ha inneburit och gör alltid en
noggrann inavelsberäkning och gör vad de kan för att
undvika att negativa egenskaper eller defekter nedärvs.
[Informationen är hämtad från
Abbes
sida]
|